coloured

Just nu känner jag mig bara så grymt utanför.
Utelämnad, ensam, tråkig, bortglömd.
Kompis ringde och meddelade att de skulle komma om en stund, de skulle bara äta på Max först.
Skratt i bakgrunden. Hon skrattade. Jag skrattade. Fejkskratt för min del.
Jag kunde verkligen höra hur roligt de har. Utan mig.

Jag vill bara gråta. Känner mig så sjukt värdelös. Jag vill äta något, men syrran har kompisar där nere och dem vill jag helst undvika. Jag är arg på att de hindrar mig. Arg på mig själv för att jag blir arg.

I natt drömde jag att min syster fyllde år, och att vi skulle äta fyra olika bakelser och sånt till frukost. Fyra! Jag kände mig tvungen att i alla fall äta en... fan vad hemskt det var. Jag vaknade och grät, kände mig så himla misslyckad. Trodde nästan att jag hade ätit på riktigt, det kändes ungefär så.

Ikväll ska vi äta våfflor. Jag vill inte! Jag slår vad om att jag kommer äta grädde och skit. Men det är ju faktiskt fredag, så jag kan kanske tillåta mig att göra det. Det kommer bli SÅ mycket kalorier, men vafan. Jag lär ju inte dö, precis.
Jag kommer bara bli fetfetfet och inleda en ny jävla överätningsperiod... Helvete!

De senaste veckorna har jag tänk oräknerliga gånger på varför man egentligen lever. Vad är meningen med livet?
Jag tror att när man är död så är det bara slut, man finns inte längre och har inget medvetande. Varför måste jag leva när jag lika gärna kan dö? Varför kan inte hela världen bara explodera så att hela mänskligheten utplånas? Det är ju inte som att någon kommer märka något?
Jag tycker inte att det finns ingen mening med livet, utom att dö.

Min svensklärare pratade om döden och sånt för någon dag sedan. Han sa att de flesta unga nog är rädda för att dö för att de har framtidsplaner som de vill uppfylla. Gamla, däremot har kanske redan levt sitt liv och gjort vad de vill med det, och de är därför inte rädda för döden.
Jag tror absolut att han har rätt. Mitt problem är väl att jag inte har några framtidsplaner. Jag VILL INTE sluta skolan och göra någonting efter. Kanske är det därför jag tycker att jag lika gärna kan dö som leva, för att jag inte vill något med mitt liv? Eller för att jag är rädd för framtiden?

Nu kanske jag låter självmordsbenägen, men så är faktiskt inte fallet. Jag förstår bara inte meningen med att leva. Haha.

"Nu ska vi titta på film och fika lite", sa lärarkandidaten som har varit med oss i några veckor på biologin idag.
Fika. Det ordet högg i mig, satte sig fast och gav mig panik. Fika, fika, fika. Skulle jag bli tvungen att fika? Pepparkakor, bullar och saft. Nej. Nej, nej, nej! Aldrig i livet att jag äter det. Speciellt inte när jag inte alls är sugen!

Efter lite panik och uttalanden som "Men jag vill inte ha något...!" till kompisarna gick jag fram och tog lite av det där jäkla fikat ändå. Jag skulle känna mig så himla elak och otacksam om jag inte tog något. Ett halvt glas saft och en pepparkaka följde med mig tillbaka till bänken, trots att jag inte tänkte äta det.
Jag kunde knappt koncentrera mig på filmen för att jag mest bara tänkte på hur jag skulle bli av med pepparkakan utan att äta upp den. Gömma den i biologiboken? Nej, A, som sitter bredvid mig, skulle säkert märka. Dessutom visste hon ju att jag inte ville ha.

När lektionen var slut tog jag med pepparkakan och slängde den tillsammans med den orörda saften i plastmuggen. Jag slapp undan, och jag tror inte att någon märkte. Möjligtvis att A förstod att jag inte hade ätit kakan.

"Tog du något i alla fall?", frågade J sen. Jag svarade ja. Det hade jag ju gjort, alltså ljög jag inte. Ändå kändes det fel.

Ja, det känns otacksamt att slänga fikat som lärarkandidaten var så snäll och gav till oss, men det var ju andra som uppskattade det i alla fall. En kille i klassen bunkrade upp med hur mycket pepparkakor och bullar som helst. Sen tog han mer. Haha!

Det som skulle bli en 45-minuterspromenad blev en 90-minuterspromenad. Om det var för att jag hade ätit för mycket eller för att jag ville slippa undan pluggandet vet jag inte. Båda två kanske.
Mitt liv är så sjukt tråkigt just nu. Annars också, för den delen.

Jag vet inte hur många mackor jag har ätit idag.
Äckeläckeläckeläckeläckeläckeläckeläckel

Dagens intag ligger på ca 1400 kcal. Ettusenfyrahundra äckliga kalorier. Det ÄR för mycket, alldeles för mycket. Men med tanke på att den här dagen faktiskt har varit bättre än ungefär hela veckan som varit så... så vad?

Vi kan ju i alla fall konstatera att jag är sjukt misslyckad, att jag inte har minsta lilla gnutta av kontroll och att jag verkligen borde skärpa mig.

Men nej, jag tänker inte sitta här och tjata om att "NU ska jag minsann skärpa mig!". Om jag misslyckas blir det bara ännu värre än vad det redan är.

Nästan varje natt drömmer jag att jag äter någonting. Häromnatten var det chicken bits på McDonald's, imorse var det hembakat bröd.
Är det normalt eller?

Igår natt drömde jag att jag upptäckte att min kompis har mindre jeansstorlek än jag.
Jag låter säkert helt hemsk, men jag vill verkligen inte att det ska vara sant. Bara av att tänka på hur stora jeans jag behöver ger mig ångest och det blir knappast bättre av att alla jag känner har smalare höfter/midja än vad jag har.

Idag har jag i alla fall fått i mig mindre än 1000 kcal. Det får väl gå. För vad har jag för val?