coloured

Ibland får jag bara lust att skada mig själv. Oftast får jag den där känslan på extremt olämpliga platser, där jag absolut inte kan göra något sådant.

En gång hände det när jag satt på en buss, bredvid någon random snubbe. Mina två kompisar satt på raden bakom, alla fick ju inte plats bredvid varandra och eftersom jag klev på bussen sist blev det förstås jag som fick sitta själv.
Jag försökte utestänga kompisarnas prat och skratt med skyhög musik (ja, jag är avundsjuk av mig), men lyckades inte särskilt bra. Ensamheten bara vällde in över mig och jag kände ett sånt sjukt stort behov av att skära upp armarna eller något liknande. Självklart gjorde jag ingenting.

Andra gånger det brukar hända är när jag går till skolan. Jag tänker lite för mycket på vad jag har ätit till frukost (för mycket) och hur fet jag är samtidigt som musiken dånar i öronen för att stänga ute alla tankar, men misslyckas. Ordet värdelös ekar gång på gång i mitt huvud och jag vill bara slippa allt.


Jag försöker intala mig själv att jag inte skär mig, vilket ju faktiskt är sant. Jag bara... rispar, med en nål, tills det går hål på skinnet och jag börjar blöda. Ibland knappt det ens. Det är inte så farligt. Jag räknar mig inte som någon som skär sig, absolut inte.