coloured

Tisdag kväll innebär ångest. Alltid. Bara för att vi har idrott på onsdagar, bara för att jag varje vecka är bergssäker på att alla ska se mina ben och upptäcka de röda ränderna. Jag är så rädd för att de ska upptäcka min hemlighet.
Det är min hemlighet. Vad fel det låter!

I morgon kommer det bli extra hemska på idrottslektionen. Jag har pratat med en kille på msn som går i klassen vi har idrott tillsammans med. Tänk om han pratar med mig? Eller hälsar?
Okej, hälsar går bra. Bara ett litet hej, kanske. Men absolut inte mer än så, det klarar jag inte av!
Jag vill att vi bara ska ignorera varandra. Det är i alla fall vad jag tänker göra, så gott det går. Jag känner ju inte honom?

Nu fick jag ångest för att byta om igen. Om de inte upptäcker rivsåren är jag säker på att de kommer se hur äckliga mina ben är ändå. Och hur fet jag är.

Tisdagsångest är väl ett bra ord för att beskriva allt det här. Det återkommer ju varje vecka, så att säga.