coloured

Varenda kväll den här veckan har varit likadan.
Jag har gråtit varje gång jag ska välja ut kläder till morgondagen.
Jag har hatat mig själv så oerhört mycket.

Jag orkar inte.
Det känns nästan som att jag behöver prata med någon. Men det känns så jobbigt att behöva ösa ur mig allt på min kompis hela tiden... elakt att besvära henne, liksom. Och det finns ingen annan jag känner att jag kan prata med (det känns som att mina andra vänner inte skulle förstå och familjen är ju utesluten). Så jag håller väl tyst.

Jag behöver ett nytt sätt att straffa mig själv på. Någonting effektivt och enkelt, som "verkar" direkt. Som en ersättning för skärandet. Jag "får" ju inte göra det. Jag skulle aldrig kunna klara av att dölja det nu på sommaren, och mamma är nog extra uppmärksam. Hon har råkat se ett par gånger... om jag gjorde det igen skulle hon ta mig till en psykolog sa hon.

ÅH, jag vill ju skära. Varenda jävla dag. Det känns som att jag inte orkar vara utan bestraffningsmetod längre. Om jag bara skulle få skära (eller liknande) skulle allt bli bra. Det är så det känns, men jag vet väl att det inte är sant.

Igår fick jag lite smått panik över mina handleder. Hmm? Jag har knappt aldrig tänkt på mina handleder förut.
Eller jo, det har jag visst. Det var en av de väääldigt få saker som jag tyckte var ganska okej med mig. Det var inte massa fett på dem. Men det är det nu!!! Mer än förut i alla fall.

FAAAAAN.

Igår gick jag promenad för första gången på väldigt länge... har knappt gått någonting alls på hela lovet. Jag jobbar ju, och när jag har kommit hem har jag oftast varit så trött att jag inte har orkat göra någonting alls. Men som sagt, igår blev det promenad.
Eftersom det var så himla varmt bestämde jag mig, efter många om och men, för att ha på mig shorts utan leggings under. Jag tog ett par som jag har klippt av själv, de var tidigare ett par jeans som gick sönder. Perfekt då att jag kunde klippa dem så långa som jag ville ha :) De täcker nästan ärren.
I alla fall så var det kanske inte sådär jättejättesmart att sätta på mig shorts. Det är fasen svårt att ha så fula ben som jag har. De är liksom tremönstrade! Prickiga, fläckiga och randiga. Åh så vackert.
I alla fall, när jag gick kände jag mig sjukt obekväm. Jag försökte gå där det inte var så mycket folk. Gissa om jag inte möter två tjejer från min högstadieklass? (som jag var kompis med men inte har särskilt mycket kontakt med nu)
Och sen tänkte jag gå en väg, men så såg jag att det var bilbingo på parkeringen jag skulle gå förbi. No way att skulle gå framför alla de där bilarna! Så det fick bli en kortare väg. Sen, lite längre fram, möter jag massor ett helt fotbollslag som just hade slutat träningen (antar jag?). Killar, ca 4-5 år yngre än mig. Uuuuh! Jag fick panik. Och just när jag hade gått förbi allt folk så ser jag tre tjejer i min ålder sitta på en trottoar lite längre fram. De hade ansiktena vända åt mitt håll, och gud vad hemskt det var. Jag höll på att börja tjuta (lite fjantigt, ja).


Både igår och idag har väl gått sådär i matväg. Har ätit för mycket till mellanmål (eller tja, på kvällen igår) både igår och idag... bättre idag än igår dock. Oftast känner jag ingen motivation, jag sitter bara hatar mig själv istället.

JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET.
Jag hatar mig själv.

Jag kan knappt välja ut kläder att ha på mig nästa dag utan att börja gråta längre.

Värme idag också.
Jag vill heslt ha byxor/leggings som täcker hela benen, för mina ben ser förjäkliga ut (och nu pratar jag om den delen nedanför knäna). De är helt prickiga! Jag förstår inte hur det kan bli så? Eller, jag förstår inte hur alla andra inte får så?
Dessutom är mina ben helt fläckiga av torra fläckar.
Gah, sommaren är jobbig.

Till frukost åt jag en smoothie av massa olika frukter (banan, krusbär, hallon, jordgubb) och 1 dl naturell lättyoghurt. Plus en nektarin.

Just nu känner jag verkligen att jag vill gå ner i vikt. Varför köper jag då massor av onödiga saker som jag kommer behöva äta upp?
Var och handlade med mamma idag, och jag plockade i massor av saker i vagnen som jag tyckte att vi skulle köpa. Bröd (visserligen relativt bra sådant, så det är väl bättre om jag äter det än massa annat bröd), risifrutti (sån där med mammagryn - mer kcal än vanlig, tror jag?), avocado (hmm, jag tror inte ens att jag gillar det), yoghurt (med smak av banan, ananas och kokos. Det lät bara så spännande. Men det är 85 kcal/100g!!) och chokladsås med banansmak (vaaaaaarför?). Dessutom köpte syster en chokladkaka som jag har fått två rader av eftersom hon snodde av min choklad en gång.

Jag blir bara fetare och fetare för varje dag som går.

Länge sedan jag skrev.
Jag lever.
Jag jobbar.
Jag äter.

Yepyep.

Det här är läskigt.
RIKTIGT läskigt.

Imorse hittade mamma en påse i brevlådan.
I påsen låg en svart, fyrkantig väska.
I väskan låg ett objektiv till min nya kamera.

"Vem tusan lägger ett objektiv till MIG i min brevlåda?", var väl första tanken. Sen fick jag en liten, liten aning, som visade sig vara rätt.

Jag slog på datorn. Loggade in på bloggen (min "riktiga" alltså). Hade fått en kommentar, och i e-mail-fältet stod det:
"Var först med att kolla posten imorgon! En liten inflyttningspresent till det nya "huset" :)"
Nya kamerahuset, syftade skribenten på. Så. Jag har alltså fått eller fått låna (jag vet inte?) ett objektiv. Av en människa jag inte har en aning om vem det är, mer än att han bor här i stan och brukar kommentera på min blogg.

Det är ju helt stört! Varför skulle någon söka upp mitt hus och lägga ett objektiv som är värt 5000 kr i min brevlåda? Vad vill han mig? För det måste ju finnas något syfte med det hela?

Alltså, shit. Jag är rädd. Självklart är det skitkul att bara få ett objektiv sådär (ett macro!! Jag som alltid har velat ha ett sånt), men det är ju samtidigt för jäkla läskigt. Vem är människan?

Det känns helt overkligt. Man börjar ju fundera lite på det här med bloggar och sånt. Tänk att det finns så pass många som vet vem jag är, hur jag ser ut, hur jag är som person, vad jag gillar och inte gillar osv i all oändlighet, men jag vet inte ett skit om vilka de är.
Den tanken är riktigt skrämmande. Och bara tanken på att jag har lämnat ut tillräckligt mycket information för att folk lätt ska kuna ta reda på var jag bor är inte direkt roande.

Vad fan ska jag göra? Vad gör man i en sån här situation?

H E L V E T E
Fan jävla helvetes jävla skit!!
Det här händer ju bara inte.

Jag fick någon sjuk tanke igårkväll när jag skulle sova, och jag kände att jag var tvungen att skriva ner den någonstans. Det fick bli dagboken, som jag inte har skrivit i sedan mars, tror jag.

När jag ska bläddra fram en tom sida ser jag något skrivet med blyerts. Jag har aldrig skrivit någonting med blyerts i dagboken. Bara olikfärgade pennor, sådana som jag har en miljon av.
Jag bläddrar snabbt fram till blyertssidan och ser till min förvåning (och STORA förfäran) att det är min syster som har skrivit. MIN SYSTER.
Jag blev helt... jag vet inte vad det var för känsla. Tom, men samtidigt väldigt känslofull. Jag vet i alla fall att jag grät, lyssnade på onödigt hög musik i hörlurarna, kurade ihop mig i sängen och sms:ade en kompis. Hon är för bra (trots att hon tycker att jag "borde prata med någon").

Hon har alltså läst min dagbok. MIN dagbok. Som är HEMLIG. Helvete också!!
Jag är inte säker på hur mycket jag har skrivit om i den (och jag orkar definitivt inte med att ta reda på det. Ångest bara av tanken), men det är garanterat jag-är-så-fet-måste-gå-ner-i-vikt och kalorisnack i den. Fan fan fan.

Hon hade citerat en låttextrad som jag tydligen hade skrivit ner och så hade hon skrivit att jag hade fel. Och att hon var orolig (jag hade tydligen skrivit något om att mamma skulle bli orolig, antar jag).

Jag har inte en aning om när hon gjorde det här. Kan ha varit mer än tre månader sedan?

Jag låtsas som att jag inte har sett det.


Men alltså... okej om hon hade hittat bloggen. Den är ju öppen och vem som helst kan läsa. Men en DAGBOK? Alla vet väl att folk uppenbarligen inte vill att andra ska läsa deras dagböcker.

Imorse fick jag en läskigt stark längtan, saknad, efter hur det var förr. Förr som för i några månader sedan. Förr som i då jag skar mig och inte hade några planer på att sluta än på ett tag. Då jag inte ville sluta.

Ibland vill jag att jag fortfarande ska hålla på som jag gjorde förut och ha de där såren på benen. Ibland vill jag att ärren på mina lår bara ska försvinna. Men ångrar jag att jag skar mig?
Jag tror inte det. Eller jag vet att jag inte ångrar mig. När jag tänker på de där stunderna... när jag tänker på blodet och de vit- och rödrandiga benen känns det bra.
Ångra aldrig det som en gång fick dig att le.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vara glad eller inte.

Jag har ätit så sjukt jävla mycket idag. Det är inte på långa vägar okej och jag hatar mig själv för det.

Vad som ändå känns lite bra är att jag har beställt en ny kamera. Äntligen! Jag har redan en systemkamera, men den här är bättre. Syster ska få köpa den gamla.
Det som nästan är bäst av allt är val att pappa betalar halva. Strax över 10 000 kr kostar den (dyrt!). "För att du har varit så flitig i skolan hela året", sa han. Snällt eller vad? :D
Det här motsäger väl ungefär allt jag skrev om studentpresenter igår. Om jag får en halv systemkamera när jag slutar tvåan, borde jag inte få något fint när jag slutar trean då?
Jag vet inte. Jag tror fortfarande inte att mina föräldrar ser studenten som något sådär jättestort.

Ännu en gång lyckas jag låta som en bortskämd unge som bara bryr sig om att få grejer. Suck.
Och jag mår illa för att jag har ätit så jävla mycket. Död åt mig.
Dessutom ska jag börja sommarjobba imorgon. Det lär bli läskigt, jobbigt och dötrist.

Jag får verkligen ångest av att tänka på studenten.
Visst, det är ett helt år kvar, men ett år går fort. Läskigt fort.

Alla som man ser på bloggar och bilddagböcker som har tagit studenten har verkligen fått skitmycket presenter, haft världens studentmottagning, varit hur glada som helst och haft tre miljoner saker hängandes runt halsen.

När jag tar studenten kommer jag inte ens komma i närheten av det där. För det första kommer jag inte vara ett enda jävla dugg glad. Jag vill för helvete inte sluta gymnasiet!
För det andra kommer mina föräldrar troligen inte se min student som något sådär jättespeciellt. Att jag skulle få tonvis av presenter, blommor och meningslösa mjukisdjur runt halsen och en studentmottagning här hemma är ju bara att glömma. Speciellt det där med mottagningen. Vem skulle komma liksom? Mormor och morfar, kanske. Sen finns det fan ingen mer.

Min student kommer bara bli en dag då jag blir extra påmind om hur jävla meningslös jag är. Skulle inte allt bara kunna få handla om mig för en gångs skull? Jag brukar visserligen inte gilla uppmärksamhet, men ändå vill jag nog få det. Någon gång i alla fall?

Nej, någonting säger mig att studenten kommer att bli en hemsk dag. Bara för att den kommer bli rätt lik alla andra dagar. Bara för att den "ska" vara sådär speciell.

Jag måste vara världens töntigaste, men jag sitter och tjuter sönder nu, ungefär. Jag ser knappt vilka knappar jag trycker på på tangentbordet.

Förresten låter jag säkert som någon jäkla bortskämd unge som bara bryr sig om presenter och skit. Det är inte själva sakerna som är det viktiga, mer själva principen att folk är så pass glada för min skull och stolta över mig att de vill ge mig fina saker som betyder någonting.

600 kcal idag, och jag är väl rätt nöjd med det. Har druckit en flaska lokavatten nu på kvällen. Inte det godaste jag vet kanske, men bättre än annat. Och jag är inte ens så värst hungrig nu.

Jag får panik på mina ben förresten. Speciellt låren! De är verkligen enorma. Stora, vandrande fettklumpar ungefär. HATA.

Imorgon kommer jag förmodligen att bli tvungen att äta "riktig" lunch. Känns inte så bra. Jag har blivit bortskämd under den senaste veckan, då jag har varit ensam hemma vid lunch och kunnat äta vad jag ville (dvs inte lagad mat).