coloured

"Du är min största förebild! Du anar inte hur mycket jag beundrar dig! :) Ditt sett att vara dig själv, ditt sett att våga vara du! Jag önskar jag kunde vara lika stark och njuta av livet! DU ÄR BÄST<3"

Den här kommentaren fick jag på min andra (min "riktiga") blogg förut. Jag blev helt... chockad. Känner bara att jag måste försvara mig, för jag tycker inte alls att det hon skriver stämmer.

Att jag är mig själv? Pffft, jag vet inte ens vem jag är.

Stark? Jag? Nejnej, jag är absolut inte stark på något sätt. Svagsvagsvag är vad jag är.

Njuter jag av livet? Fan heller att jag gör. Jag hatar mitt liv. Om jag så vore inspärrad i ett rum helt ensam hade det inte varit tråkigare (okej, det var kanske en överdrift). Går jag konstant och funderar på varför man lever samt tycker att jag lika gärna kunde vara död för att jag njuter så mycket av mitt liv? Skulle inte tro det. Vill jag gråta så fort jag tittar i en spegel för att jag är nöjd med mitt utseende? Skadar jag mig själv för att jag tycker om mitt liv?

Är det sådär jag framstår genom bloggen och bilddagboken? För i så fall måste jag gratulera mig själv, som lyckas dölja hur jag egentligen känner så himla bra.