coloured

"Nu ska vi titta på film och fika lite", sa lärarkandidaten som har varit med oss i några veckor på biologin idag.
Fika. Det ordet högg i mig, satte sig fast och gav mig panik. Fika, fika, fika. Skulle jag bli tvungen att fika? Pepparkakor, bullar och saft. Nej. Nej, nej, nej! Aldrig i livet att jag äter det. Speciellt inte när jag inte alls är sugen!

Efter lite panik och uttalanden som "Men jag vill inte ha något...!" till kompisarna gick jag fram och tog lite av det där jäkla fikat ändå. Jag skulle känna mig så himla elak och otacksam om jag inte tog något. Ett halvt glas saft och en pepparkaka följde med mig tillbaka till bänken, trots att jag inte tänkte äta det.
Jag kunde knappt koncentrera mig på filmen för att jag mest bara tänkte på hur jag skulle bli av med pepparkakan utan att äta upp den. Gömma den i biologiboken? Nej, A, som sitter bredvid mig, skulle säkert märka. Dessutom visste hon ju att jag inte ville ha.

När lektionen var slut tog jag med pepparkakan och slängde den tillsammans med den orörda saften i plastmuggen. Jag slapp undan, och jag tror inte att någon märkte. Möjligtvis att A förstod att jag inte hade ätit kakan.

"Tog du något i alla fall?", frågade J sen. Jag svarade ja. Det hade jag ju gjort, alltså ljög jag inte. Ändå kändes det fel.

Ja, det känns otacksamt att slänga fikat som lärarkandidaten var så snäll och gav till oss, men det var ju andra som uppskattade det i alla fall. En kille i klassen bunkrade upp med hur mycket pepparkakor och bullar som helst. Sen tog han mer. Haha!