coloured

Jag pratade med min kompis igår. Liksom... verkligen PRATADE. Men på msn.
Jag berättade om att jag var rädd för att mensen skulle komma tillbaka.
Sen började hon prata och fråga om att jag skär mig (jag gillar fortfarande inte det uttrycket).
Jag bara berättade allt. Som att låta henne läsa den här bloggen, ungefär.
Det var inte ens jobbigt. Hon förstår.
Kanske att jag ångrar att jag sa någonting. Jag borde inte ha gjort det egentligen.
Jag kan knappt vänta tills på måndag, då det är skola igen. Ironi.
Jag vet att ingen av oss kommer att säga ett ljud om den där konversationen, men ändå jobbigt.
Tänk om hon ser mig på ett annat sätt nu än i torsdags, innan jag öppnade mig som en jävla bok?

You're not in this alone
Let me break this awkward silence

Jag känner mig lite allmänt deppig just nu.

Jag vill inte vara ensam. Vill vara bland folk (som jag känner), skratta, inte tänka. Bara ha roligt och inte behöva bry mig om någonting.

Jag vill ha kärlek. Vill tycka om någon sådär... mycket. Vill att någon ska känna samma sak för mig.
Jag har aldrig varit kär, varken på riktigt eller på låtsas. Om man nu kan vara låtsaskär.

Man kan undra varför jag är en sån ensam och patetisk liten människa.
Jag antar att det är för att jag är så blyg. Har någon slags fobi för att ta kontakt med folk jag inte känner. Jag är till och med rädd för att ta kontakt med folk jag känner väl. Bara för att jag alltid tror att ingen vill prata med mig. För varför skulle någon vilja det?

Bleh bleh. Jag tycker att jag har för få bevakare på min bilddagbok, vill ha fler. Det gör mig ännu mer depp. Snart bryter jag väl ihop eller nåt. Vilken patetisk jävla människa jag är.

Varför kan man inte få välja själv hur man ska vara och sitt utseende?
Eller ännu bättre: varför kan inte alla vara nöjda med sig själva och sitt utseende?
Tänk vad mycket lättare livet hade varit då.

Ångest. Inte för att jag har ätit för mycket (trots att jag har det) eller för att jag är fet (för det är jag). Det har inget med mat eller liknande att göra alls.

Jag kan inte ens skriva det här, trots att bloggen är anonym och så. Det är alldeles för jobbigt, på något sätt. Samtidigt vill jag verkligen veta hur vanligt det är.
Ingen fattar vad jag menar, och om jag läser det här om ett par månader kommer även jag undra vad fan jag babblade om.

Men det är någonting jag har fått för mig att alla skulle hata mig för. Nästan samma sak som jag gick omkring och trodde att mina vänner skulle överge mig/avsky och äcklas av mig om de fick reda på (men jag är inte alls förvånad om de redan visste).
Men det här är "bättre" på ett sätt. Sämre på ett annat.

Nu ska jag sluta tjata på om obegripliga saker som jag är för feg för att skriva vad det egentligen handlar om.

Jag saknar min bästa vän. Eller kanske före detta bästa vän? Jag vet inte.

Vi har inte träffats sedan slutet av oktober och bara pratat lite snabbt på telefon ett par gånger sedan dess. De senaste veckorna har jag verkligen börjat sakna henne... så varför ringer jag inte bara och frågar om vi ska hitta på något?
För att jag är feg. För att jag är usel på att hålla kontakten med folk. För att jag är rädd för att ringa henne, trots att vi har känt varandra sedan vi var 1,5 år gamla. I nästan 16 år.

Och anledningen till att vi inte har träffats?
Finns ingen. Det har bara inte blivit så.

Ska jag berätta det mest patetiska av allt? Hon bor i huset precis bredvid mig.
Okej om vi hade bott en bit ifrån varandra. Då finns det i alla fall en liten anledning till att inte kunna träffas. Men hon är för fasen min närmsta granne! Det är väl max 20 meter från mitt hus till hennes. Jag ser det om jag tittar ut genom fönstret i mitt rum. Jag brukar se henne flera gånger i veckan.

Och jag fortsätter sakna, utan att göra något åt det.
Jag är för fan störd.

Idag har jag ätit två bananer. Två. Innan var det rätt länge sedan jag åt banan. Jag har fått för mig att min mage svullnar upp och blir jättestor av bananer... verkligen extra stor. Som om jag behöver det idag? Det är redan större än vanligt.

Bara för att vara tydlig så ska jag väl säga att de där bananerna inte är allt jag har ätit idag. Nejdå, för nu äter jag faktiskt ganska normalt. Tror jag. Tränger bort kaloritankarna, försöker låta bli att få ångest när jag ser mig själv i spegeln.
Jag tänker inte riktigt lika mycket på mat och sånt längre, och det känns faktiskt skönt. Samtidigt är det lite jobbigt - vill jag äta normalt eller vill jag gå ner i vikt? Det känns som att både och är omöjligt. Men just nu lutar det nästan lite åt normal-hållet. Jag orkar inte överanalysera allt jag äter, orkar inte ha ångest. Om jag tillåter mig själv att äta det jag vill (eller, tja... nästan det jag vill) får jag inte den där ångesten. Bara lite ångest när jag tittar i spegeln och ser hur fet jag är, såklart. Men kanske kommer jag kunna acceptera mig själv så småningom? (dream on...)

Nu blir det mest bara rörigt, men det jag vill säga är att jag nog kan äta normalt utan att tänka för mycket på kalorier om jag bara vill. Frågan är om jag vill?

Jag vet inte vad jag vill.
En del av mig vill sluta med allt det här. Sluta räkna kalorier, sluta ha ångest, sluta väga mig stup i kvarten.
En annan del vill bara fortsätta, bli smal.

Just nu är det mer "normalt tänkande" som styr. Jag tänker inte riktigt lika mycket på vad jag äter och jag får oftast knappt någon ångest.
Anledningen till att det har blivit såhär måste vara att jag åt för mycket några dagar i sträck. Jag orkade inte ångesten, så jag tvingade mig själv att tränga bort alla kaloritankar. Det gick rätt bra, faktiskt.

Och nu till problemet... eller ja, "problemet". Jag, mamma och syster ska åka till Stockholm imorgon och shoppa. Vi ska fixa mackor att äta på tåget (snälla, låt det finnas något annat än såna där blänadnde vita baguetter!). Det är nästan så att jag vill köpa lite naturgodis att äta på tåget också. Såna där nötter med yoghurt på, you know. Jag har velat ha såna i flera veckor.
Jag vet inte om jag ska våga köpa. Ja, jag kan äta godis. Om jag blir bjuden eller snor av mamma och pappa. Men att köpa. Där är det någonting som tar stopp. De båda delarna av mig möts, krockar. Det känns så onödigt att betala för eventuell ångest, men samtidigt vill jag ju kunna köpa godis och vara glad. Det är ju normalt.

Åååh, jag vet inte hur jag ska göra!

Det känns bara så fel när folk man annars tycker bra om fäller så otroligt idiotiska kommentarer att man bara vill skrika åt dem. Att de inte fattar? Att de, vanligtvis mycket smarta NV-nördar, kan vara så otroligt korkade?

Onsdag, efter idrottslektionen. Eller jag kanske ska börja på själva idrotten. Eller längre tillbaka ändå.

En tjej i klassen har mådde dåligt, och var därför inte i skolan på ett tag. Efter ett par veckor började vissa av killarna i klassen kommentera det. Så himla onödigt och respektlöst. "Hon är väl hemma och skär sig", sa en av killarna en gång. Ursäkta mig, men vad är problemet? Inte fan gör man sig väl rolig över att någon annan mår dåligt?

Den här tjejen kom tillbaka till skolan igen för några dagar sedan. Och igår på idrotten, när vi spelade streetbasket (två i varje lag), blev det hon och jag som fick vara på lag. Vi har inte pratat så mycket, men visst har vi väl växlat några ord då och då. Men det är oviktigt. I alla fall, jag upptäckte att hon hade skärsår på armlederna. Det ÄR hemskt att se att andra har gjort så mot sig själva, även om man knappt känner dem. Men jag vet ju att hon mår dåligt. Hon verkar inte heller överdrivet benägen om att dölja det (för då skulle hon troligtvis inte ha kortärmade tröjor), men det är ju helt upp till henne. Inget jag ska lägga mig i. Grejen är bara den att jag antar att de flesta vet om det.
Och det är därför jag blir så sur på de här människorna som säger så korkade saker.

Vi hade matte. Eller rättare sagt - vi satt i klassrummet och väntade på att mattelektionen skulle börja. Fyra av klassens killar hade en (inte precis diskret) diskussion om att skära sig. En av dem gjorde sin jäkla "skär-sig-i-armen-med-miniräknaren-charad". Jag minns inte alls vad de sa, men de skrattade mycket i alla fall. Förnedrande skratt, som att de var mycket bättre än alla som skär sig. Snarare tvärtom?
"Om man ändå ska skära sig kan man ju lika gärna hugga av hela armen", påpekade en av killarna.

Okej, de får väl diskutera vad fan de vill. Men nu råkade det ju vara så att den här tjejen satt EN METER framför. En ynka meter, och det var som att de bara förnedrade henne totalt. Pratade (skrek) skit rakt bakom ryggen på henne. Som att de var mer värda än hon är.
De måste ha vetat om att hon skär sig. Och hon kan inte ha undgått att höra.
Jävla idioter.

Egentligen tror jag faktiskt inte att hon bryr sig allt för mycket. Men ändå, det var hemskt att se och höra.

De förstår verkligen inte. Jag säger inte att jag gör det heller, men mer än dem i alla fall.

Jag har inget emot de här människorna, de är egentligen snälla, men de borde hålla käft om saker de inte vet ett skit om. Även bulimi har diskuterats, mer eller mindre oseriöst. ("Jag tycker att bulimi är roligt!")

Man bör kanske vara lite försiktig med vad man säger, eftersom man aldrig vet vems tår man kan tänkas trampa på.
Och bara för det måste jag väl säga att jag inte var allt för seriös när jag skrev "NV-nördar" i en av de första meningarna i detta inlägg. NV-nördar är vi ju allihopa.