coloured

JÄVLA HELVETE.

Jag hade ju verkligen bestämt mig för att inte skära mig mer. Gissa vad jag gjorde igår då?

Inte mycket, inte alls. Men på armen. Jag som inte har rört armen på hur länge som helst! Och det värsta av allt: mamma kommer in precis när jag har lagt undan rakbladsbiten. Och hon ser.

Syster kommer in i rummet. Mamma ber om att få se min arm. Jag ligger på den och skriker. "Nej, nej, nej!" Min arm ligger i en vinkel som gör att ett sår döljs, men ett annat syns. Mamma kräver att få veta varför jag håller på sådär. Jag vägrar svara. Säger att jag måste sova eftersom jag har ett viktigt prov dagen därpå.
Syster konstaterar att jag har något fel.

Just när jag hade bestämt mig för att sluta. Just då, just den enda gången jag får synliga sår, måste jag såklart bli upptäckt.

Men jag ska sluta. Om jag trodde att det skulle gå hur lätt som helst får jag nog tänka om lite.
Som ett beroende är det väl inte. Jag intalar mig själv att jag kan sluta när jag vill. Men jag är bara så jäkla dålig på att stå emot min vilja. Viljan som tillhör den delen av mig själv som jag önskar inte existerade.

Men jag klarar det här. Inga problem.

Har ätit för mycket idag igen. Om jag fortsätter såhär kommer jag snart att bli riktigt, riktigt överviktig.

Jag kan väl försöka klämma fram någonting lite positivt också.

- Jag försöker faktiskt bli lite mindre blyg. Eller tja, jag jag i alla fall kommit på att jag inte vill vara den där tysta tjejen som aldrig säger ett ljud. Jag vill kunna prata med folk och jag vill försöka bli av med blygheten. Det är ju i alla fall ett steg framåt? Och idag på idrotten frågade jag ett par killar i klassen hur högt de hoppade på höjdhoppet (de liksom bara flög över 1,45! :O). Vad extremt omärkvärdigt det låter, men för mig är det faktiskt en bedrift. För ett tag sedan hade jag aldrig själv börjat säga någonting till någon av killarna i klassen. Att de inte hörde mig idag (och en av mina kompisar fick skrika och fråga istället) är väl oviktigt. Huvudsaken var ju att jag faktiskt tänkte fråga dem. Nu blev det ju bara en fråga rakt ut i luften.

- Jag har bestämt mig för att sluta skära mig. Åh, jag hatar verkligen att skriva så... skära mig. Det låter så fruktansvärt fel! Men hur som helst så ska jag försöka sluta nu. Det är inte direkt så att jag vill sluta, utan jag vill bara inte ha ben fulla av sår nu när det blir sommar. Det lär ju inte finnas någon chans för mig att gå runt i shorts eller liknande om jag fortsätter som jag gör nu. Dessutom lovade jag mig själv för ett par månader sedan att jag skulle sluta när det blev maj.
Jag ska sluta för att jag inte vill ha sår, men samtidigt känns det lite sorgligt på något sätt. Jag gillar att ha såren där, bara ingen annan ser dem. Det känns tryggt. Jag gillar att se blodet, gillar att se hur huden öppnar sig. Tycker om känslan jag får, för vad det nu än är för känsla så är den äkta. Leendet som ibland sätter sig på mina läppar är äkta.

Åh, nu låter det ju som att jag gör någon slags propaganda för självskadebeteende eller något. Det är självklart inte menat så! Ingen borde börja skada sig själv, det är bara dumt. För i slutändan är ändå nackdelarna mycket större än fördelarna (om det nu finns några fördelar?).
Nej, vad jag ville ha sagt är att jag ska sluta nu.

Det finns två olika sidor av mig, och här kommer väl båda fram. En förnuftig och en... inte så förnuftig. Jag väljer att kalla den oförnuftiga för realistisk. Det är ju så jag egentligen ser på saker och ting, medan den förnuftiga sidan är hur jag borde se saker.

Nej, nu har jag tjatat tillräckligt mycket. Vilket långt och ointressant inlägg det blev.

Ibland känner jag inte igen mig själv i spegeln.
Hur mycket eller lite jag än tittar är hon i spegeln inte jag. Jag känner inte igen mig själv, vet inte vem jag är. Ser jag verkligen ut sådär?

Jag vet inte hur jag tycker att jag "ska se ut". Tror inte att det finns något utseende som skulle dirkekt kunna få mig att relatera till mig själv. I mitt huvud är jag utseendelös. Allt jag vet är att jag är ful.

Här är en bild på mig... blöh. Jag vet inte ens varför jag laddar upp den. Kanske för att jag faktiskt blev lite nöjd med håret, trots allt. Förut var luggen mer bara som en lång snedlugg.
Jag springer och tittar mig i spegeln stup i kvarten för att titta så att håret ligger bra... haha.
Förresten så kom jag på efter att jag varit hos frisören hur pinsamt det var att hon som klippte mig höll på med mitt hår. Det är helt flammigt/fläckigt! Tonade det för några dagar sedan, och mamma slarvade så att på högra sidan är det inte lika mycket färg som i resten av håret och luggen är lite randig. Jobbigt att en frisör ska behöva se det. Men det kanske inte syns så mycket trots allt... jag vet inte.

Nej, nu ska jag sluta tjata på om mitt hår! Jag kommer förmodligen ångra att jag la upp bilden, men whatever. Om någon jag känner skulle råka hitta hit skulle de väl ändå förstå att jag är jag. Och läsarantalet till den här bloggen är inte stort vill jag lova, så det är nog okej ändå :)