coloured

I skolan idag förberedde vi oss inför uppsatsen i Engelska B som vi ska skriva på tisdag. Ämnet är jämställdhet, och läraren diskuterade lite med oss om hur det var i skolan, att killarna får all uppmärksamhet och att tjejerna bara sitter och är tysta.

Vi tjejer har blivit "uppfostrade" till att vara tysta och inte säga så mycket genom att killarna har varit så högljudda hela tiden och inte gett oss en chans att prata. Vi får mindre uppmärksamhet eftersom killarna tar upp nästan all tid av lektionerna.

Är det så nu? Nej inte direkt. Även om de flesta tjejerna i klassen knappt säger ett ljus på lektionerna.
Har det varit så under hela grundskolan, från ettan till nian? Ja. Utan tvekan.

Killarna i min klass har alltid varit riktigt högljudda, bråkiga och barnsliga, och därför har vi tjejer aldrig fått en chans att göra oss hörda. Man har varken kunnat eller vågat.

Likadant när det gäller idrott. Jag har aldrig vågat försöka, eftersom jag vet att om jag gör fel blir någon arg och börjar skrika på mig. Lika bra att inte göra någonting, så slipper jag ju det. Och om jag aldrig verkligen har provat att skjuta på en boll med en klubba eller whatever, har jag ju aldrig kunnat bli bra på det.

Det är inte såhär längre. Klassen jag går i nu är mycket bättre på det viset. Ingen skrattar, ingen skriker och ingen säger elaka saker som egentligen bara är skämt men som man ändå börjar ta åt sig av efter x antal år.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här, men jag har alltid varit tyst. Allt det här har ju knappast gjort saken bättre. Det finns en spärr inom mig som säger att jag inte "får" prata. Jag måste vänta för att se om ingen annan vill säga någonting innan jag kan prata, för deras åsikter är viktigare än mina. Därför har jag riktigt svårt för gruppdiskussioner. Jag är rädd för att börja prata utan att bli tillfrågad, vilket gör att jag oftast inte säger någonting alls.

Oj, vad långt det blev. The story of my life, ungefär. Men men, någonstans måste jag väl få ut lite ord ibland :P