coloured

Ha ha ha ha. Det är så att jag vill skratta åt mig själv. Hånskratta. Bara för att jag är så misslyckad.

Ja, gårdagen var totalt fail. Jag åt McDonald´s OCH pizza OCH Ben&Jerry´s-glass, på en och samma dag.
Herregud, säger jag bara. Men jag hade inget val (hm, bara när det gällde glassen).

Jag hade ju ingen ångest i alla fall, alltid något. Och idag är en ny dag!

Jag hatar när saker inte blir som planerat. Idag var det nästan bestämt att jag skulle träffa kompisarna i klassen och titta på Melodifestivalen och lite sånt, men jag har inte hört något från dem, så jag antar att det inte blir av. Så himla irriterande. Jag ville ju verkligen göra något annat än att sitta här hemma och ruttna bort!

Jag får knappt någon ångest alls av att äta. Däremot när jag tittar mig i spegeln vill jag bara gå och dö eller nåt.
JAG. ÄR. SÅ. JÄVLA. FET.

Vägde 48,4 imorse, med pyjamas på. Det förvånar mig faktiskt att det inte var mer.

Jag vill bara gråta så fort jag tittar i en spegel. Jag är fet, fet, fet och jag gör inte ens någonting åt det. Jag hatar mig själv.

Både igår och idag har jag haft ont innanför revbenen, panik! De håller på att växa!! Det kommer göra mig ännu fetare än jag redan är, fan fan fan! Det är vad jag intalar mig i alla fall. Jag har ingen aning om revben brukar töjas in/ut... men jag tror nog att mina gör det. Helvete.

Imorgon ska jag skolka för första gången i mitt liv. (Den där friluftsdagen förra året räknas inte. Jag kunde ju inte hjälpa att jag inte ville åka dit själv, eftersom mina kompisar stannade hemma. Och biologilektionen vi trodde att vi inte hade för ett par månader sedan räknas inte heller)

Det är bara en liten idrottslektion, men ändå. Jag har aldrig skolkat frivilligt förut.
Vi ska vara i badhuset och det finns inte en jävla chans att jag är med då.
Skulle jag låta alla se exakt hur fet jag är? Skulle jag låta dem se hur lysande klarröd-randiga mina lår är?
Skulle inte tro det.

A ska inte heller vara med, tack och lov. Hon är ungefär lika bestämd som jag.
När vi skulle gå hem från skolan idag började J och J tjata på mig direkt när vi hade sagt hej då till A.
"Varför ska du inte vara med imorgon? Säg en bra anledning, så slutar vi tjata om det. Annars håller vi fast dig ända tills vi kommer till busstationen!"
Jag sa aldrig någon anledning (men de höll inte fast mina armar som de hotade med, haha). Till slut sa jag bara "Men jag HAR en anledning" i lite bestämd ton, och de sa saker som att jag kanske inte vill säga och att det var okej och sånt. Bra, hoppas att de förstår att jag inte vill säga så att de inte tjatar sönder mig imorgon också (trots att de tjatar mer på A, vilket jag inte alls klagar över).
Hm... hoppas att de tror att jag har mens eller nåt och att det är därför jag inte vill vara med. Nu är det ju inte så (för jag har inte haft mens sedan november... wtf??), men det är väl säkert en bra anledning. Bättre att de tror det än att de vet sanningen, haha.
Förresten tror jag att A förstår mer eller mindre varför jag inte vill vara med. Pinsamt, javisst...

Om jag inte har gått upp i vikt nu måste det vara något fel på mig.
Eller, jag vet att det är något fel på mig. Det är fan inte normalt att äta såhär jävla mycket.

Fy på mig, jag dricker alldeles för lite. Idag har jag bara druckit ett (inte allt för stort) glas vatten och nu börjar huvudvärken komma. Varför blir jag aldrig törstig?

Inatt drömde jag en hemsk dröm. Eller, den kändes faktiskt mer... bra, jag gillade den. Det hemska är väl att jag inte alls tyckte att den var hemsk.

Klockan var tjugo i ett på natten (ofta man drömmer så detaljerat?) och jag skulle egentligen hem till en kompis och vara med henne och en till. Istället satt jag på en parkering på stan, under en trappa, och skar mig. Först i benen, sen i handflatan, sen i armen. Det blödde, och jag gillade det. Gillade att se blodet.
Sen kom en man i en bil och sa att jag skulle gå därifrån. Jag lydde inte.
Helt plötsligt var jag i en säng och skulle försöka torka bort blodet som rann på benen, men det slutade aldrig blöda. Inte mig emot, jag tyckte ju om att se det.

Det är väl ungefär vad jag minns, lite nedkortat. Något med den där drömmen - stämningen, känslan, var bara bra. Det var en mysig dröm. Hur konstigt det än låter.

Det måste vara galet tråkigt att läsa om drömmar, men jag ville bara skriva av mig litegrann.

Idrotten idag var faktiskt inte riktigt så hemsk som jag trodde att den skulle vara. Vi spalade innebandy på helplan, och duktig som jag är lyckades jag vara avbytare i nästan 20 min. Mycket bra att slippa spela.
När jag väl var ute på plan en gång blev jag omkulltacklad av en kille i klassen vi har idrott tillsammans med. Han var lång och inte direkt den smalaste och vägde säkert dubbelt så mycket som jag, så jag hade ingen chans att stå kvar när han kom springande mot mig. Det kändes som att jag bara flög iväg och landade på marken, haha.

Nästa idrottslektion ska vi vara i badhuset och simma. Inte en chans att jag har badkläder på mig, det säger jag bara. Jag och två kompisar har redan planerat sedan länge att inte vara med. Tur att jag inte är den enda som vägrar bada i alla fall.

Mamma hade inte köpt någon semla idag. Tack och lov.

Nu sitter jag här med ångest. Har just ätit något jävla bröd, varför? Det var ju bara så totalt onödigt! Att jag alltid måste vara så korkad. Antar att jag har fått i mig ca 1000 kcal idag. Möjligtvis lite mindre.
Jag hatar mig själv.

Imorgon har vi idrott också, åååångest. Skolidrotten är något av det värsta jag vet. Dessutom tror jag att vi ska spela innebandy - det värsta av allt vi gör på idrotten. Jag springer mycket, mycket hellre den där jäkla mördar-hinderbanan som man dör efter två varv på (och man ska springa tolv...) eller orientering (som inte alls är orientering eftersom kontrollerna alltid sitter på samma ställe. Det gäller bara att springa så fort man i skogen, som för övrigt är det mest backiga stället jag känner till). I alla fall, innebandy är värst.
Jag har alltid hatat innebandy. I femman sprang jag ner och gömde mig i omklädningsrummet för att jag inte ville vara med. I nian började jag typ tjuta bara av tanken på att behöva gå ut på planen och spela. Och sist vi hade innebandy gav läraren mig och en annan tjej i klassen någon jävla PRIVATLEKTION om hur vi skulle springa och ta bollen och massa skit. Hallå, jag vill inte ta bollen, jag vill bara stå i ett hörn och vara osynlig!

Men men. Jag ska väl försöka överleva, trots att det är så hemskt. Bara jag ser lite upptagen ut kanske jag slipper lärarens skrik. Jag tror nästan att han gillar att skrika på mig. "Linnéa, du måste gå dit!" "Linnéa, gå på!" "Linnéa, stå inte på samma ställe som alla andra!".
Linnéa hit, Linnéa dit. Lämna mig ifred?

Idag sa faktiskt kemiläraren någonting som fick mig att lyssna en liten, liten stund, mitt bland allt tjat om organisk kemi som man inte fattar ett dugg av.

Vissa molekyler har spegelbilder, och då är de antingen vända åt vänster eller höger. Någon slags sockermolekyl är vänd åt höger, men man kan även framställa dem som vänstervända. Då går de bara rakt igenom kroppen och tas inte upp alls. Och de smakar likadant. Det låter ju helt perfekt! Sånt borde användas istället för vanligt socker, kan man ju tycka. Tyvärr skulle det bli dyrt, men ändå.

Semmeldagen imorgon.
Snälla, låt inte mamma köpa semlor som hon tycker att vi ska äta! Jag vill verkligen inte. Nej, nej, nej.
Jag vet precis hur sur hon blir om jag säger nej. Hon klagar alltid på att jag äter för lite mat. Hon klagar till och med på mig när jag inte vill ha onyttigheter som godis och kakor. Gaah.

Om hon köper en semla åt mig lär jag bli tvungen att äta. Risken är ganska stor, tror jag. Hon slutar jobbet tidigt, och åker säkert till bageriet då.

FAN FAN FAN FAN FAN FAN!

Idag gjorde jag något jag nog aldrig har gjort förut; jag stoppade mat i tröjfickan och gick sedan upp och slängde det.

Det känns nästan lite fel, men samtidigt inte. Mamma och pappa hade köpt hamburgerbröd, XL. De vägde fasen 90g styck! Ca 240 kcal för bara själva brödet. Lägg sedan på en stor fet hamburgare också, så skulle middagen gå på ca 500 kcal.
Jag kände bara att nej, det är alldeles för mycket. Jag lyckades smussla ner ungefär en tredjedel av brödet i fickan och nu ligger det i min papperskorg. Ha ha. Visserligen blev det kanske inte så himla mycket mindre kalorier i middagen bara för att lite av brödet försvann, men det är ju alltid något. Jag kunde inte ha undvikit det på något annat sätt. Det känns ju bra att veta att jag faktiskt gjorde någonting, istället för att bara äta och acceptera de där femhundra jäkla kalorierna.

Nu ligger jag på 800 kcal idag. Förhoppningsvis blir det inget mer. Möjligtvis te, bara.

Jag kan riktigt KÄNNA hur allt jävla socker jag har fått i mig idag omvandlas till fett på min mage. Ångest.

Var som sagt på kalas idag. Åt en kaka + en tårtbit. Tårtan var sjukt sötsliskig. Det var liksom... tårtbottnar med nutella mellan och ovanpå. Sen var det marsipan över alltihop. Det var bara... för mycket.

Jag känner mig fetast i universum. Jag är fetast i universum.

Jag lyckades slippa äta något när vi fikade nyss. Medan mamma, pappa, syster, mormor och morfar åt bullar, kokosbollar, ballerinakex, pepparkakor och marsglassar satt jag bara och drack mitt te.
Eller, morfar åt ingenting mer än en pepparkaka. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på honom, men han har i alla fall varit hos doktorn och får tydligen inte äta socker nu.

I alla fall tjatade mamma bara litegrann på att jag skulle äta. "Någonting kan du väl ta i alla fall?".
Bestämt nej.

Mormor undrade om jag bantar (varför frågar hon alltid det?). Syster nästan skrek ja, men jag sa bara att jag inte var hungrig just nu.

Jag hatar verkligen att behöva fika med folk... och imorgon ska jag på kalas. Uuuh. Jag kan nästan slå vad om att vi får en tårta med massamassa grädde och godis på. Det lär ju vara min 4-åriga kusin som bestämmer tårtan, eftersom det ju är han som fyller.
Ååh, jag vill bara vara hemma! Men det skulle vara för elakt. Okej om jag inte kommer dit när min morbrors fru/hennes barn fyller år, för dem är jag ju faktiskt inte ens släkt med. Men när det är min kusin... Jag antar att jag får försöka stå ut.

Fick just veta att mormor och morfar kommer hit sen... fan också. Inte för att jag inte vill träffa dem, utan för att vi självklart ska fika. Mamma var till och med nere på Willy:s och köpte massor av kakor och chokladbollar och skit.
Den här dagen som skulle bli bra! Ååååh, nu känns det bara helt hopplöst. Men jag ska försöka att slippa undan, det ska jag verkligen. Jag måste åka på kalas för min kusin imorgon, och jag vill inte äta kakor två dagar i rad!

Allt kommer givetvis inte bli uppätet heller (för det var rätt mycket), så det kommer stå där i skafferiet sen och bara vänta på att jag ska äta upp det. Jävla skit också!

Jag tog ett bad förut, för att fördriva tiden litegrann. Har inte badat på flera år. Jobbigt dock att man blir så himla medveten om sin kropp. Jag måste alltid klämma på magen när jag ligger ner (och annars också, för den delen), bara för att verkligen känna hur mycket fett som finns där.

Sen satt jag och tittade på På spåret med mamma och pappa och drack te. Tackade nej till choklad och nötter, trots att mamma försökte tvinga mig att ta i alla fall en chokladbit (men jag vill bara ännu hellre låta bli när hon tjatar, bara för att vara lite tvärtom sådär).
När det bara var en liten stund kvar av programmet blev jag lite hungrig och tänkte bara att jag aldrig skulle kunna somna inatt om jag inte åt något.
Jahapp, så blev den här kvällen helt fail. Ett äpple, två paranötter och några tacochips. Och med tanke på hur mycket jag har ätit under resten av dagen så är det inte okej.

Jag gick ut på en promenad förut. Hade verkligen bestämt mig för att INTE frysa (och att inte låta kylan bli en anledning till att inte gå min långa runda), så jag satte på mig två byxor (varav ett par var strumpbyxor, men ändå), två linnen, en stickad tröja, två vantar, halsduk. Och vinterjacka förstås.
Det var bara 1,5 minusgrader ute, men det kändes mer som att jag var klädd för 15 minus... haha. Men jag frös inte! Det blev till och med varmt och jag svettades nästan. Det har inte hänt många gånger de senaste månaderna, vill jag lova.

Jag har bestämt mig för att försöka stanna uppe länge ikväll. Längre än vanligt, i alla fall. Jag är skittrött på att vakna klockan sex varje morgon och inte kunna somna om!
Problemet är väl bara att jag inte har någonting als att sysselsätta mig med. Jag orkar verkligen inte sitta framför datorn hela kvällen, och att se en film känns också ganska uteslutet. Jag funderar seriöst på att lägga ett pussel. Wtf?

Åh herregud.
Jag har ätit så sjukt mycket nu. Jag menar det verkligen. Jag åt just så sjukt jävla mycket att jag bara vill lägga mig ner och dö.

Varför låter jag mig själv göra såhär? Varför har jag ingen kontroll?