coloured

Har just ätit mat, kebabsallad. De andra åt pizza, jag ville inte ha. Aldrig att jag äter något så äckligt, speciellt inte nu. Men i alla fall, jag åt mycket. För mycket. Med sås! Visserligen kunde det varit mycket värre, tog ju inte såå mycket av såsen i alla fall... eller? Ja ja. Sen åt jag ett halvt bröd som man fick med också. Fan!

Just innan vi skulle gå ut i idrottshallen idag fick jag ångest. Inte över vad vi skulle göra på idrotten, inte att jag skulle vara sämst. Det handlade om att jag inte ville duscha och byta om efteråt. Jag menar, alla andra måste tycka att jag är så sjukt äcklig.

I alla fall så satt jag där, på en bänk, och ville bara gråta. Tankar som "De kommer hata mig. Om en och en halv timme vill de inte veta av mig mer" flög konstant genom mitt huvud.

Men gissa vad? De var precis som vanligt mot mig efteråt. Antingen låtsades de inte om det, eller så märkte de det inte.
Jag röstar för det andra alternativet. Men nästa vecka, nästa idrottslektion, då jävlar. Då kommer de hata mig.

För en vecka sedan hade jag inga spår av rivmärken på armarna. Inga alls. Jag hade varit duktig och låtit bli det där i cirka en och en halv månad.
Nu är min arm till viss del randig av några dagar gamla rivsår. Jag gav upp.

I morgon har vi idrott för första gången på tre månader, och jag har ångest över det. Det går inte att förklara hur ogärna jag vill springa runt och skämma ut mig. Dessutom hatar jag att byta om.
Självklart är jag fetast. Alla andra måste tycka att jag är helt vidrig.
Sen måste jag döjla mina rivmärken på armen, vilket kan vara rätt jobbigt. Som tur är syns de inte särskilt mycket för tillfället, men det finns en liten risk för att de kommer bättras på tills i morgon. Får försöka låta bli, vill ju inte att det ska bli jobbigare än det redan är.

Jag har lyssnat på den här låten tre gånger i rad nu, och varje gång har jag gråtit ihjäl mig. Bra och så jäkla sorglig <3

Jag hatar hur jag ser ut.
Jag hatar hur jag är.
Jag hatar att jag sviker mig själv hela tiden.
Jag hatar att jag är äckligast i världen.
Jag hatar att jag inte kan hålla tyst.
Jag hatar att jag misslyckas med allt.
Jag hatar att jag är så tråkig.
Jag hatar att jag knappt ens försöker förbättra mig.
Men mest av allt hatar jag att vara jag.

Av någon anledning (som jag tyvärr inte vet om) är jag sjukt sugen på ciabatta som ligger och skräpar i frysen. Innan jag vet ordet av kommer jag springa ner och äta upp en av dem. Och om jag lyckas hålla mig tar jag garanterat en till frukost imorgon. Fan också! Jag är säker på att de innehåller hur många kalorier och kolhydrater som helst.

Efter skolan åt jag en bit hallon-cheesecake. Vad tänkte jag med? Det var visserligen inte mycket, men ändå. Motivationen rinner sakta ut i sanden. Vilket korkat jävla uttryck.

Skolstart imorgon och jag vill inte. Som vanligt kommer jag vara fetast av alla, har snarare gått upp än ner i vikt under sommarlovet. På ett sätt känns det dock bra att börj igen - jag kommer vara upptagen under dagarna och jag får inte lika mycket tid över till att äta. Dessutom slipper jag ju allt vad snabbmat heter, och jag kan välja själv vad och hur mycket jag ska ta i skolan.

Jag orkar inte.
Vad är det för mening med att äta, när jag ändå blir vrålhungrig igen efter två timmar?

Kaloriräknardag nu då. Jag är inte särskilt bra på att uppskatta hur mycket en vanlig måltid innehåller, men jag tror att jag lyckades hyfsat bra med frukosten och lunchen. Då kunde jag ju läsa på förpackningar och sånt.

Frukost: 200 kcal
Lunch: 300 kcal
Middag: ?
Totalt: Ca 1000-1200, kanske?

Är jag konstig om jag tycker att jag ska ligga under 1000 kcal/dag när man egentligen ska få i sig 2000? Nej, klart jag inte är. 2000 är ju på tok för mycket.

Jag vill gå promenad förresten. Vet dock inte om jag orkar, då jag har ont i huvudet. Ska kanske försöka ändå, kan ju inte sitta här hela kvällen och inte göra någon nytta.

Nu har jag fixat en header också. Trevligt, men det gör väl knappast någon skillnad eftersom jag är den enda som ska se den här bloggen. Jaja, det var väl rätt kul att göra den och jag blev lite peppad när jag letade bilder och så.
Det kändes dock konstigt att använda bilder jag inte fotat själv, vilket jag ju brukar göra.

Mitt liv går ut på en enda - en! - sak: att bli smal. Tror du inte att jag misslyckas totalt?

Idag har jag ätit hur mycket som helst, verkligen. Fick panik efter frukosten (som innehöll massor av äckelsaker), försökte spy lite halvhjärtat. Jag lyckades såklart inte, kanske lika bra det. Men ändå önskar jag att jag hade fått upp allt. Jag vill spy nu. Jag står inte ut med att ha så jävla mycket mat (onyttigheter) i magen.

Om jag ändå bara lever för något jag misslyckas med, vad är det då för mening med att leva?

Jag har funderat på att sluta lösenordsskydda bloggen, men kom fram till att det var en dålig idé. Det leder endast till att jag blir rädd att någon jag känner skulle hitta hit. Lösenordet stannar kvar.

...men det kanske försvinner någon gång i framtiden. Kanske.

Jag lyckades slippa undan pizzan, köpte en kycklingsallad istället. Den var faktiskt helt okej, trots att den innehöll burkmajs.

Imorgon ska vi till Karlstad, det lär ju bli matproblem. Jag kan inte tänka mig att vi äter någonstans där det finns "tillåten" mat och det får jag väl leva med, men jag vägrar att gå till McDonald´s! Inget sånt, det klarar jag nog inte.

PANIK!
Fick just reda på att vi skulle beställa pizza idag. Pizza! No fucking way att jag tänker äta det, aldrig. A kom på den smarta idén att jag kunde köpa en sallad istället. Såklart! Sallad klarar jag nog av att äta, även om det känns äckligt att den kommer från en pizzeria.
Nu får vi bara hoppas att mamma och pappa låter mig beställa. Det kostar ju trots allt sextiofem kronor.
Men jag vägrar äta pizza.

Jag älskar mat, samtidigt hatar jag den. Eller är det att jag älskar maten som jag hatar?

Vissa dagar finns kärleken till maten, då jag tycks kunna äta hur mycket som helst. Hela tiden är jag medveten om hur fel jag gör, hur äcklig jag är. Att stoppa i mig allt ger mig ångest, men ändå gör jag det. Jag måste göra det, trots att jag egentligen inte vill.

Andra dagar hatar jag mat mer än något annat. Med undantag för mig själv, såklart. Jag kan knappt äta någonting. Äpplen och körsbärstomater är okej, kanske någon annan frukt också. Resten klarar jag inte av, det innehåller antingen för mycket kalorier eller kolhydrater.

Jag växlar ständigt mellan de här två stadierna. Varje period håller i sig i några dagar, sen byts den ut mot det andra alternativet.
Det är två olika delar av mig, och jag vill verkligen att smal-delen ska vara starkast. Den måste vara starkast.
Jag vet inte vad du skulle välja, men jag föredrar i alla fall smalhet och ångest framför tjockhet ångest.

Värdelös dag. Värdelöst liv.