coloured

Jag hatar mig själv så helvetes jävla mycket just nu.


Jag har dessutom fått asont i röven, eller nåt. Haha, det låter rätt dumt, men jag brukar få det ibland. Det gör liksom ont i ena skinkan när jag går (och ännu värre - skrattar och går samtidigt!). Nu gör det ont även när jag sitter och ligger. Oftast bilr det såhär när jag har varit ute och gått, tror jag. Så är fallet nu i alla fall.
Jag har verkligen ingen aning om vad det kan vara? Jag har haft det såhär från och till i säkert över 1½ år nu. Skitjobbigt!

Jag hade bestämt mig för att inte äta någonting mer efter middagen (kl 17:30), men det blev några skedar yoghurt med flingor ändå. Fan då. Jag mådde typ illa och visste inte om jag var hungrig eller mätt eller vad som var mitt problem, så jag åt. Det tog emot litegrann (klockan var ju liksom halv nio!), men nu mår jag inte illa längre i alla fall. Det känns ändå dåligt att jag åt.

Har ätit mer idag än i förrgår och igår, bleh. Har dock gått promenad i 2 h (varav lite mer än 1,5 h var i snabb takt, halv friluftsdag i skolan... resten var lite långsammare promenad hem).

När jag vägde mig nyss så visade vågen typ 51 kg. Illa, illa! Har dock varit värre för några dagar sedan, så det är väl bra att det har gått neråt under se senaste tre-fyra dagarna.

Nu ska jag göra situps eller nåt.

Åh. Åh. ÅH DÖDA MIG!!!
Jag fick just mens. Har inte haft det på ett halvår.
Det är ju verkligen en bekräftelse på att jag har blivit fet. Inte så att alla som har mens är feta (absolut, absolut, ABSOLUT inte!), men det är ju ett säkert tecken på att jag har gått upp i vikt. Alltså har jag blivit fet.

Helvete helvete helvete!!!!

jag
får
utbrott
på
mitt
liv
!!!


Jag vill lära känna nytt folk (inte för att det är något fel på mina vänner, men det skulle ju vara roligt att ha fler?).
Jag vill göra saker.

Det är en känsla som sätter sig i bröstet så fort jag tänker på hur värdelöst mitt liv är.
Jag borde sluta kolla in folks bilddagböcker, för det är främst då jag blir såhär.

Ändå letar jag upp varenda människa här i stan som jag känner till och tittar i deras bilddagböcker lite extra mycket.

Jag skulle vilja ha en pojkvän.
Det låter så galet patetiskt att säga så, men vadå, det är ju sant.
Jag vill ha kärlek.
Jag behöver kärlek.

Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att förbli ensam i resten av mitt liv.

Nu har jag varit och joggat. Inte särskilt långt alls (2,2 km), men ändå. Min kondition är sjukt dålig. Jag gick i alla fall till och från spåret där jag sprang, vilket (enligt pappa) är lika långt som ett varv ungefär.

Nu skulle man lätt kunna ta fel på mig och en tomat. Jag kom hem för 40 minuter sedan, men är fortfarande galet röd i hela ansiktet. SÅ jobbigt att jag måste gå runt som en vandrande tomat hela dagen var det ju inte? Och såhär röd brukar jag heller aldrig bli. Man kan ju hoppas att det beror lite på solen.


Om ett par timmar jag och en kompis ut och fota. Yey. Jag kände verkligen inte för att sitta inne hela dagen, så jag sms:ade och frågade om hon ville fota med mig. Det var fasen FÖRSTA gången jag frågade någon av dem i klassen om vi skulle hitta på någonting. Och jag har känt dem i snart två år. BRA L, FRAAAAMSTEG!

Jag åt godis så att jag mådde illa nu på kvällen. Fyfan.
Gjorde situps och lite andra såna där övningar här inne i mitt rum.
Det gjorde väl i och för sig inte saken särskilt mycket bättre.

Imorgon ska jag ut och springa. Jag hatar det, men jag måste verkligen. Förmodligen förbränner man typ ingenting av den lilla tid jag springer, men det känns ju bättre än ingenting.

Jag känner för att inte äta på flera dagar nu. Men sannolikheten att jag skulle göra det är absolut llika med noll. Inte en chans.

Måste i alla fall försöka att inte äta allt för mycket imorgon.
Jag saknar tiden då jag hade kontroll.

Jag tittade på mina ben i spegeln i dagsljus imorse, och blev förvånad över hur mycket "ärren" (kan man verkligen kalla det för ärr?) syndes. Shit alltså, jag trodde verkligen att de skulle försvinna helt tills det blev sommar och dags att bada (för i år vill jag göra det, i alla fall någon gång).
Jag inser nu att de omöjligt kommer kunna blekna bort inom en månad... eller, när man tänker efter så är ju en månad rätt lång tid? Då borde de ju försvinna. För SÅ stora är de inte.

Jag vill att de där jäkla ärren ska försvinna, men samtidigt vill jag ha dem kvar. Jag gillar dem. Önskar bara att ingen annan kunde se.

Jag är inte direkt något fan av henne, men jag tycker verkligen att Ashley Tisdale är grymt söt. Ibland i alla fall (när hon inte ler så att det ser sådär tillgjort/överlägset ut, vill säga).

Suck. Nu känner jag mig bara ännu fulare.

Jag vågar inte väga mig. Är säker på att vågen skulle visa hur jäkla mycket som helst. Uuuuh.

Imorgon ska jag försöka dricka massa vatten. Jag brukar inte dricka mycket alls i vanliga fall. Tycker att det känns ganska onödigt när jag inte är törstig. Känns bara jobbigt (inte så att jag är rädd för att gå upp i vikt av det alltså, utan bara allmänt jobbigt).

Nu ska jag sova.

Idag har det blivit ca 1000 kcal, vilket är relativt bra för att vara jag. Den senaste tiden har jag säkert fått i mig det dubbla på en dag. FET FET FET.

Nu vill jag verkligen ner i vikt igen! Har gått upp massor, det är helt sjukt.

Hur svårt kan det egentligen vara att inte hets- eller överäta? Det är väl bara att låta bli?
Man kan ju tycka det, ja. Men det känns fasen inte så "bara".

I think it's time to bleed
I'm gonna cut myself and
Watch the blood hit the ground

Jag vill se blod. Jag vill känna.
Men jag ska inte. SKA. INTE.
Ibland kanske inte den musiken jag lyssnar på är den allra bästa. Speciellt inte nu när jag känner mig extremt lättpåverkad, och de här textraderna här ovan får mig verkligen att känna en stark blodslängtan.
Ändå kan jag inte låta bli att ha låten på repeat.

Jag tänker fan bli social nu. Hatar att vara som jag är. Blyg, tyst, pratar aldrig med folk jag inte känner/som inte pratar med mig först... jag vill inte vara sådan.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att lyckas med att bli en sån som alltid vill prata med alla och lära känna massor av nytt folk hela tiden. Inte på riktigt. Jag är alldeles för rädd för att folk ska tycka att jag är helt dum i huvudet (och den risken är nog väldigt stor).
Jag ska försöka sätta upp en fasad. En oblyg. Jag kommer fortfarande att vara rädd för att folk ska hata mig eller något, men jag ska låtsas för mig själv att jag inte är det. Om jag är tillräckligt bra kanske jag tror på det till slut.

Vem försöker jag lura? Som om jag skulle klara av det här.

Klockan är kvart över tolv och jag har redan ätit för mycket. Och det kommer bli mer, kalas på gång.

Nu måste jag ut på en promenad, det var alldeles för länge sedan.

JÄVLA HELVETE.

Jag hade ju verkligen bestämt mig för att inte skära mig mer. Gissa vad jag gjorde igår då?

Inte mycket, inte alls. Men på armen. Jag som inte har rört armen på hur länge som helst! Och det värsta av allt: mamma kommer in precis när jag har lagt undan rakbladsbiten. Och hon ser.

Syster kommer in i rummet. Mamma ber om att få se min arm. Jag ligger på den och skriker. "Nej, nej, nej!" Min arm ligger i en vinkel som gör att ett sår döljs, men ett annat syns. Mamma kräver att få veta varför jag håller på sådär. Jag vägrar svara. Säger att jag måste sova eftersom jag har ett viktigt prov dagen därpå.
Syster konstaterar att jag har något fel.

Just när jag hade bestämt mig för att sluta. Just då, just den enda gången jag får synliga sår, måste jag såklart bli upptäckt.

Men jag ska sluta. Om jag trodde att det skulle gå hur lätt som helst får jag nog tänka om lite.
Som ett beroende är det väl inte. Jag intalar mig själv att jag kan sluta när jag vill. Men jag är bara så jäkla dålig på att stå emot min vilja. Viljan som tillhör den delen av mig själv som jag önskar inte existerade.

Men jag klarar det här. Inga problem.

Har ätit för mycket idag igen. Om jag fortsätter såhär kommer jag snart att bli riktigt, riktigt överviktig.

Jag kan väl försöka klämma fram någonting lite positivt också.

- Jag försöker faktiskt bli lite mindre blyg. Eller tja, jag jag i alla fall kommit på att jag inte vill vara den där tysta tjejen som aldrig säger ett ljud. Jag vill kunna prata med folk och jag vill försöka bli av med blygheten. Det är ju i alla fall ett steg framåt? Och idag på idrotten frågade jag ett par killar i klassen hur högt de hoppade på höjdhoppet (de liksom bara flög över 1,45! :O). Vad extremt omärkvärdigt det låter, men för mig är det faktiskt en bedrift. För ett tag sedan hade jag aldrig själv börjat säga någonting till någon av killarna i klassen. Att de inte hörde mig idag (och en av mina kompisar fick skrika och fråga istället) är väl oviktigt. Huvudsaken var ju att jag faktiskt tänkte fråga dem. Nu blev det ju bara en fråga rakt ut i luften.

- Jag har bestämt mig för att sluta skära mig. Åh, jag hatar verkligen att skriva så... skära mig. Det låter så fruktansvärt fel! Men hur som helst så ska jag försöka sluta nu. Det är inte direkt så att jag vill sluta, utan jag vill bara inte ha ben fulla av sår nu när det blir sommar. Det lär ju inte finnas någon chans för mig att gå runt i shorts eller liknande om jag fortsätter som jag gör nu. Dessutom lovade jag mig själv för ett par månader sedan att jag skulle sluta när det blev maj.
Jag ska sluta för att jag inte vill ha sår, men samtidigt känns det lite sorgligt på något sätt. Jag gillar att ha såren där, bara ingen annan ser dem. Det känns tryggt. Jag gillar att se blodet, gillar att se hur huden öppnar sig. Tycker om känslan jag får, för vad det nu än är för känsla så är den äkta. Leendet som ibland sätter sig på mina läppar är äkta.

Åh, nu låter det ju som att jag gör någon slags propaganda för självskadebeteende eller något. Det är självklart inte menat så! Ingen borde börja skada sig själv, det är bara dumt. För i slutändan är ändå nackdelarna mycket större än fördelarna (om det nu finns några fördelar?).
Nej, vad jag ville ha sagt är att jag ska sluta nu.

Det finns två olika sidor av mig, och här kommer väl båda fram. En förnuftig och en... inte så förnuftig. Jag väljer att kalla den oförnuftiga för realistisk. Det är ju så jag egentligen ser på saker och ting, medan den förnuftiga sidan är hur jag borde se saker.

Nej, nu har jag tjatat tillräckligt mycket. Vilket långt och ointressant inlägg det blev.

Jag bara går upp i vikt och jag är inte alls bra på att hantera det.
För en timme sedan visade vågen över 51 kg. FEMTIOEN FETA JÄVLA KILO!!!
Herregud, herregud, herregud. Jag hatar mig själv.

Jag köpte lösgodis idag. Och åt det. Nästan bara choklad - hej megakaloribomb liksom! Nu mår jag illa.

Men överätningsrisken var/är ju ungefär lika med noll, vilket är bra. Jag hade min godispåse och behövde inte äta massa annat onödigt. Att det där godiset innehåll mer kcal och var mycket onyttigare än vad jag skulle ätit under en överätningsattack bryr jag mig inte så mycket om, faktiskt. Det känns så mycket bättre att ha kontroll över ätandet och inte bli arg på sig själv för varje tugga. Nu var jag ju liksom redan inställd på exakt hur mycket och vad jag skulle äta.

Som sagt, jag mår lite illa. Vill bara gå och lägga mig, men då lär jag vakna alldeles för tidigt imorgon (innan fem skulle inte förvåna mig).

Ibland känner jag inte igen mig själv i spegeln.
Hur mycket eller lite jag än tittar är hon i spegeln inte jag. Jag känner inte igen mig själv, vet inte vem jag är. Ser jag verkligen ut sådär?

Jag vet inte hur jag tycker att jag "ska se ut". Tror inte att det finns något utseende som skulle dirkekt kunna få mig att relatera till mig själv. I mitt huvud är jag utseendelös. Allt jag vet är att jag är ful.

Jag vill ha kärlek.

Idag har jag ätit galet mycket choklad och annat onödigt, onyttigt. Och imorgon ska jag på kalas.

Jag är sjukt fet och jag hatar mitt liv.

Jag har stirrat på min mobil i en halvtimme nu, i hopp om att det ska ramla in ett litet sms som säger att någon vill göra någonting med mig nu på en gång.

Jag kan bara säga att min metod inte fungerar. Inte minsta lilla meddelande har jag fått.
Men varför skulle jag få det? Det händer ju aldrig annars att jag får hej-ska-vi träffas-helt-spontant-såhär-sms. Nej, det ligger alltid minst en dags planering bakom allt.

Åååååh, jag är så uttråkad att jag tror att jag dör.