- and i thought that i had control
Den här dagen har inte varit den bästa, direkt. Pasta till lunch. Fucking GLASS till fika. Jag förstår inte hur jag kunde göra såhär mot mig själv. Jag menar, både pastan och glassen måste ju ha innehållit ett ton kalorier och kolhydrater! Fan, fan, fan.
Självklart var jag tvungen att gå en promenad sedan. Det var varmt, solen stekte sönder mig, men det kunde inte hjälpas. Enligt den här sidan förbrände jag ca 300 kcal under promenaden, som varade i 80 minuter. Hellre det än inget, men jag kunde ändå låtit bli att äta allt det där. Ett äpple hade väl räckt?
Förresten. Jag år en skumsvamp med choklad också. Den var inte ens god.
- muffins
Jag är stolt över mig själv. Bakade idag, åt ingenting. Inte ens en droppe smet, inte ens en smula choklad. Absolut ingen färdig muffins, trots att de blev riktigt fina. De ska frysas in och sparas, förhoppningsvis aldrig ätas.
För övrigt har jag varit rätt duktig med maten idag. Äpple +
- åska
Jag tror egentligen att det smartaste för mig skulle vara att lyssna på musik, stänga ute alla ljud. Istället känner jag mig tvingad attleta efter blixtar och räkna sekunder, se hur långt bort åskan är.
Är det under sex blir jag livrädd. Om jag inte ens hinner räkna till tre vill jag bara förflytta mig till en del av jordklotet där åska inte existerar för tillfället. Ändå fortsätter jag med att försöka räkna ut hur långt bort åskan befinner sig. Jag vill ha kontroll.
Det åskade för en liten stund sedan. Som vanligt stod jag vid fönstret och letade blixtar, men istället för att hoppas att det skulle ta så lång tid som möjligt innan mullret nådde fram, ville jag att smällen skulle komma nästan på en gång. Så högt som möjligt, omge mig totalt för några sekunder.
Jag vet inte om det var rädslan jag strävade efter. Kanske ville jag bara ha något annat att fokusera på än mina tankar. Små gubbar i hjärnan som envisas med att tala om för mig hur jävla fet jag är. Grejen är den att jag inte ens har något emot att de sitter där. Tycker de att jag är för tjock, ja, då tycker alla andra det också. Mest jag själv, såklart.
- self-inflicted
Gårkvällen (är det ens ett ord?) var inte rolig, kan jag lova. Jag kände mig allt för fet. Värdelös. Tom. Ensam.
Jag hölls vaken av tankarna, så jag försökte bli av med dem. Då kunde jag inte sova pga att mitt ben gjorde ont. Det är alldeles randigt nu. Ränder gillar vi.
Men visst ångrar jag att jag tog fram den där säkerhetsnålen. Inte pga smärtan, den förtjänade jag. Det är svårt och jobbigt att dölja de röda rivsåren, ångest varje gång de är synliga och någon kommer i närheten. Samtidigt känns det bra att ha dem där. Lugnande, tryggt på något vis. Jag är i alla fall glad att jag lyckades lämna armarna ifred den här gången. Bara ben har jag ändå aldrig, och jag tror inte att jag skulle stått ut med att gå omkring i långärmat i den här hettan.
- i'm going down and no one can save me
Jag har skrivit två blogginlägg och jag börjar redan ångra att jag skapade den här patetiska bloggen. Kanske borde jag skriva dagbok istället?
Nej. Jag ska faktiskt försöka mig på det här. Jag är trött på alla mina oavslutade och misslyckade projekt. Någon gång vill jag lyckas, en enda gång i mitt liv vill jag inte vara värdelös på allt. Dream on.
- isn't this all so amusing?
För övrigt knarkar jag sönder låten Self-Inflicted med Smile Empty Soul. Jag gillar den. Mycket. På något sätt kan jag nästan relatera litegrann till den. Fan också. Det är ju inte den gladaste låten jag kunde hitta, precis.
And I won't let myself be happy
- bara en patetisk önskan
Jag vet inte hur många gånger jag har skapat en ny blogg, bara för att kunna skriva ner mina tankar utan att vara rädd för riskera att någon jag känner läser. Många olika bloggar har det i alla fall. Varenda en har dött ut efter sådär tre inlägg.
Jag tror inte att det här är något undantag, det är bara en önskan jag har om att kunna fylla en hel blogg med massor av intelligenta tankar som jag sedan kan se tillbaka på.
För det första: sånna här bloggar skulle jag helst uppdatera mitt i natten när jag inte har något annat för mig. Efter klockan tio är internet avstängt.
För det andra: jag har inga intelligenta takar.
Men den här gången ska jag faktiskt försöka. Utan läsare, javisst. Synd att jag inte kan be någon att önska mig lycka till.
