coloured

Vanligtvis är jag livrädd för åskan. Jag kan sitta och skrika och skaka inombords varenda gång jag hör ett nytt muller.
Jag tror egentligen att det smartaste för mig skulle vara att lyssna på musik, stänga ute alla ljud. Istället känner jag mig tvingad attleta efter blixtar och räkna sekunder, se hur långt bort åskan är.
Är det under sex blir jag livrädd. Om jag inte ens hinner räkna till tre vill jag bara förflytta mig till en del av jordklotet där åska inte existerar för tillfället. Ändå fortsätter jag med att försöka räkna ut hur långt bort åskan befinner sig. Jag vill ha kontroll.

Det åskade för en liten stund sedan. Som vanligt stod jag vid fönstret och letade blixtar, men istället för att hoppas att det skulle ta så lång tid som möjligt innan mullret nådde fram, ville jag att smällen skulle komma nästan på en gång. Så högt som möjligt, omge mig totalt för några sekunder.

Jag vet inte om det var rädslan jag strävade efter. Kanske ville jag bara ha något annat att fokusera på än mina tankar. Små gubbar i hjärnan som envisas med att tala om för mig hur jävla fet jag är. Grejen är den att jag inte ens har något emot att de sitter där. Tycker de att jag är för tjock, ja, då tycker alla andra det också. Mest jag själv, såklart.