coloured

Jag har fan vägt mer än 4 kg mindre än vad jag gör nu. Jag är så äcklig.

Vill nernerner i vikt, NU. Måste!

Jag hatar mig själv så helvetes jävla mycket just nu.


Jag har dessutom fått asont i röven, eller nåt. Haha, det låter rätt dumt, men jag brukar få det ibland. Det gör liksom ont i ena skinkan när jag går (och ännu värre - skrattar och går samtidigt!). Nu gör det ont även när jag sitter och ligger. Oftast bilr det såhär när jag har varit ute och gått, tror jag. Så är fallet nu i alla fall.
Jag har verkligen ingen aning om vad det kan vara? Jag har haft det såhär från och till i säkert över 1½ år nu. Skitjobbigt!

Jag hade bestämt mig för att inte äta någonting mer efter middagen (kl 17:30), men det blev några skedar yoghurt med flingor ändå. Fan då. Jag mådde typ illa och visste inte om jag var hungrig eller mätt eller vad som var mitt problem, så jag åt. Det tog emot litegrann (klockan var ju liksom halv nio!), men nu mår jag inte illa längre i alla fall. Det känns ändå dåligt att jag åt.

Har ätit mer idag än i förrgår och igår, bleh. Har dock gått promenad i 2 h (varav lite mer än 1,5 h var i snabb takt, halv friluftsdag i skolan... resten var lite långsammare promenad hem).

När jag vägde mig nyss så visade vågen typ 51 kg. Illa, illa! Har dock varit värre för några dagar sedan, så det är väl bra att det har gått neråt under se senaste tre-fyra dagarna.

Nu ska jag göra situps eller nåt.

Åh. Åh. ÅH DÖDA MIG!!!
Jag fick just mens. Har inte haft det på ett halvår.
Det är ju verkligen en bekräftelse på att jag har blivit fet. Inte så att alla som har mens är feta (absolut, absolut, ABSOLUT inte!), men det är ju ett säkert tecken på att jag har gått upp i vikt. Alltså har jag blivit fet.

Helvete helvete helvete!!!!

jag
får
utbrott
på
mitt
liv
!!!


Jag vill lära känna nytt folk (inte för att det är något fel på mina vänner, men det skulle ju vara roligt att ha fler?).
Jag vill göra saker.

Det är en känsla som sätter sig i bröstet så fort jag tänker på hur värdelöst mitt liv är.
Jag borde sluta kolla in folks bilddagböcker, för det är främst då jag blir såhär.

Ändå letar jag upp varenda människa här i stan som jag känner till och tittar i deras bilddagböcker lite extra mycket.

Jag skulle vilja ha en pojkvän.
Det låter så galet patetiskt att säga så, men vadå, det är ju sant.
Jag vill ha kärlek.
Jag behöver kärlek.

Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att förbli ensam i resten av mitt liv.

Nu har jag varit och joggat. Inte särskilt långt alls (2,2 km), men ändå. Min kondition är sjukt dålig. Jag gick i alla fall till och från spåret där jag sprang, vilket (enligt pappa) är lika långt som ett varv ungefär.

Nu skulle man lätt kunna ta fel på mig och en tomat. Jag kom hem för 40 minuter sedan, men är fortfarande galet röd i hela ansiktet. SÅ jobbigt att jag måste gå runt som en vandrande tomat hela dagen var det ju inte? Och såhär röd brukar jag heller aldrig bli. Man kan ju hoppas att det beror lite på solen.


Om ett par timmar jag och en kompis ut och fota. Yey. Jag kände verkligen inte för att sitta inne hela dagen, så jag sms:ade och frågade om hon ville fota med mig. Det var fasen FÖRSTA gången jag frågade någon av dem i klassen om vi skulle hitta på någonting. Och jag har känt dem i snart två år. BRA L, FRAAAAMSTEG!

Jag åt godis så att jag mådde illa nu på kvällen. Fyfan.
Gjorde situps och lite andra såna där övningar här inne i mitt rum.
Det gjorde väl i och för sig inte saken särskilt mycket bättre.

Imorgon ska jag ut och springa. Jag hatar det, men jag måste verkligen. Förmodligen förbränner man typ ingenting av den lilla tid jag springer, men det känns ju bättre än ingenting.

Jag känner för att inte äta på flera dagar nu. Men sannolikheten att jag skulle göra det är absolut llika med noll. Inte en chans.

Måste i alla fall försöka att inte äta allt för mycket imorgon.
Jag saknar tiden då jag hade kontroll.

Jag tittade på mina ben i spegeln i dagsljus imorse, och blev förvånad över hur mycket "ärren" (kan man verkligen kalla det för ärr?) syndes. Shit alltså, jag trodde verkligen att de skulle försvinna helt tills det blev sommar och dags att bada (för i år vill jag göra det, i alla fall någon gång).
Jag inser nu att de omöjligt kommer kunna blekna bort inom en månad... eller, när man tänker efter så är ju en månad rätt lång tid? Då borde de ju försvinna. För SÅ stora är de inte.

Jag vill att de där jäkla ärren ska försvinna, men samtidigt vill jag ha dem kvar. Jag gillar dem. Önskar bara att ingen annan kunde se.

Jag är inte direkt något fan av henne, men jag tycker verkligen att Ashley Tisdale är grymt söt. Ibland i alla fall (när hon inte ler så att det ser sådär tillgjort/överlägset ut, vill säga).

Suck. Nu känner jag mig bara ännu fulare.

Jag vågar inte väga mig. Är säker på att vågen skulle visa hur jäkla mycket som helst. Uuuuh.

Imorgon ska jag försöka dricka massa vatten. Jag brukar inte dricka mycket alls i vanliga fall. Tycker att det känns ganska onödigt när jag inte är törstig. Känns bara jobbigt (inte så att jag är rädd för att gå upp i vikt av det alltså, utan bara allmänt jobbigt).

Nu ska jag sova.

I think it's time to bleed
I'm gonna cut myself and
Watch the blood hit the ground

Jag vill se blod. Jag vill känna.
Men jag ska inte. SKA. INTE.
Ibland kanske inte den musiken jag lyssnar på är den allra bästa. Speciellt inte nu när jag känner mig extremt lättpåverkad, och de här textraderna här ovan får mig verkligen att känna en stark blodslängtan.
Ändå kan jag inte låta bli att ha låten på repeat.

Jag tänker fan bli social nu. Hatar att vara som jag är. Blyg, tyst, pratar aldrig med folk jag inte känner/som inte pratar med mig först... jag vill inte vara sådan.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att lyckas med att bli en sån som alltid vill prata med alla och lära känna massor av nytt folk hela tiden. Inte på riktigt. Jag är alldeles för rädd för att folk ska tycka att jag är helt dum i huvudet (och den risken är nog väldigt stor).
Jag ska försöka sätta upp en fasad. En oblyg. Jag kommer fortfarande att vara rädd för att folk ska hata mig eller något, men jag ska låtsas för mig själv att jag inte är det. Om jag är tillräckligt bra kanske jag tror på det till slut.

Vem försöker jag lura? Som om jag skulle klara av det här.

Klockan är kvart över tolv och jag har redan ätit för mycket. Och det kommer bli mer, kalas på gång.

Nu måste jag ut på en promenad, det var alldeles för länge sedan.

Jag bara går upp i vikt och jag är inte alls bra på att hantera det.
För en timme sedan visade vågen över 51 kg. FEMTIOEN FETA JÄVLA KILO!!!
Herregud, herregud, herregud. Jag hatar mig själv.

Jag vill ha kärlek.

Idag har jag ätit galet mycket choklad och annat onödigt, onyttigt. Och imorgon ska jag på kalas.

Jag är sjukt fet och jag hatar mitt liv.

Jag har stirrat på min mobil i en halvtimme nu, i hopp om att det ska ramla in ett litet sms som säger att någon vill göra någonting med mig nu på en gång.

Jag kan bara säga att min metod inte fungerar. Inte minsta lilla meddelande har jag fått.
Men varför skulle jag få det? Det händer ju aldrig annars att jag får hej-ska-vi träffas-helt-spontant-såhär-sms. Nej, det ligger alltid minst en dags planering bakom allt.

Åååååh, jag är så uttråkad att jag tror att jag dör.

Idag i skolan hade vi hål på nästan 4 h, så vi gick ner till stan och tittade i affärer och sånt. Roligt.

Sen när vi skulle äta lunch hade vi massor av problem med att bestämma oss för vad vi skulle äta. Vi ville inte gå tillbaka till skolan, eftersom det var äcklig mat där. Till slut gick vi in på ett café som hade massor av mackor och sånt. Vi stod där inne och diskuterade om vi skulle äta där eller inte (en av mina kompisar är vegetarian och det fanns inget vegetariskt, men de kunde göra i ordning en macka till henne). Det fanns bara konstiga mackor och sånt. Antingen med äckelklet eller äckelfyllning (typ mozarellaost? Jag hatar såna konstiga saker, haha) eller helt vitt bröd.
Ju längre tid vi stod där inne, desto mer ångest fick jag. Först tänkte jag att "okej, jag kan väl äta någonting härifrån", men till slut kände jag bara att "aldrig att jag vill ha något av det här!". 

Det slutade i alla fall med att jag (och två av de andra) fick en macka från ett annat ställe. Den kändes mycket mer "okej".

Jag fattar inte riktigt varför jag fick sån ångest av det där första stället. Jag menar, jag kan ju äta det mesta utan ångest annars? Om det inte finns risk för överätning, vill säga (och det fanns det ju definitivt inte). Mysko.

Hej hopp.
Just nu är jag rätt glad. Jag som totalt hade gett upp hoppet om sommarjobb och verkligen hade förberett mig på en hemsk sommar får tänka om. De ringde idag och sa att jag hade fått jobb! :D Gud vad skönt det känns. Jag slipper i alla fall gå runt och vara sysslolös i några veckor av lovet. Underbart.
Att stället där jag ska jobba är ett företag som tillverkar vapen och sånt känns väl inte riktigt lika roligt, men whatever. Det är ju inte precis som om jag ska göra något sådant.