- fail var ordet
Idag har jag ätit sjukt många mackor. Och jag menar det verkligen. Det är helt galet! Jag skyller på mamma. Det är hennes fel, eftersom hon köpte hem en limpa från bageriet. Det känns bättre att skylla ifrån sig, på något sätt.
Igår på biologin gjorde vi ett test på internet för att se hur mycket vi värnade om miljön och så. Man fick ett visst värde för olika delar av testet, som man kunde jämföra med medel för landet. Sen fick man reda på hur många jordklot som skulle gå åt om alla levde som en själv. Jag fick mest i klassen, 1,93 jordklot. Hahaha, vad dålig jag är. Men det var ändå under medel i Sverige..
I alla fall, sedan frågade läraren vilken del av testet jag hade fått mest dålig miljöpåverkan på... och vad var det, om inte mat.
"Du kanske äter så mycket", sa läraren på skoj.
Mina kompisar blev helt "haha, som om hon gör det!".
De tror nog att jag äter lite. Grejen är att jag inte alls gör det och det är sjukt jobbigt de tror det. Som om inte det får mig att känna mig mer misslyckad? Då vill jag ju bara leva upp till det (men ändå bevisa för dem att de har fel).
Jag failar på både att leva upp till det och att motbevisa dem. För när jag äter sådär mycket gör jag det oftast när jag är ensam - hur jävla dumt är inte det? Då är det väl klart att folk tror att jag äter lite eftersom de inte vet hur mycket dt egentligen är.
FAIL FAIL FAIL
asså gud jag tänkte precis de där tankarna som du skrev i slutet, senast igår! alla i skolan, kompisar oså ser mig aldrig äta. jag vet inte vad de tror att jag lever på men de tror att jag aldrig äter socker typ! (förut gjorde jag inte heller det). min morsa tror att jag har gått ner en massa i vikt sen vi ansökte till äs-enheten och hon tror att jag inte äter nått.
när jag äter gör jag det sj för jag skäms så mkt för att andra ska se! och godis har jag ju faktist börjat äta nu, även om jag inte vill. men d gör jag ju oxå sj för det är ju vid tillfällen då jag känner mig som mest misslyckad!
och när de tror att man äter lite så får man bara ännu mer ångest!
särskilt för mig när mamma NU tror att jag ska kollapsa och gå sönder då jag "bara lever på mackor och frukt", som hon säger. jag blir så arg för när jag vägde som minst levde jag på några frukter, 1 frukt och 1 bröd, eller ingenting under en hel dag samt tränade tex 4 timmars pass samma dag (+ vardagsmotion som promenader och trappor och sånt). och jag vet hur jag mådde då, vad jag klarade, hur jobbigt det var att röra sig men att det GICK att tvinga sig till rörelse ändå. och så kmr hon och säger att jag kan kollapsa NU och undrar NU hur mkt jag äter och väger. nu när allt går som sämst!
sorry för mitt pessimist-inlägg i din blogg, men kände att jag verkligen kände igen mig i ditt inlägg.<3
