coloured

Jag, mamma och syster var som sagt i Örebro och handlade idag. Jag var på bra humör, allt kändes bara... bra, glatt liksom.

När jag provade ett par jeans inne på Gina Tricot öppnade syster skynket lite och tittade in just när jag tog av mig byxorna.

Syster: Vad fasen har du gjort på benet?!
Jag: Men stäng!!!
Mamma: Vad?
Syster: Det var typ skärsår...
Jag: *fan helvete fan fan fan fan*

Syster sa ju inte direkt det där med skärsår tyst heller... hon bara skrek ut det i hela jävla affären kändes det som.
Och gud vad fel det kändes... skärsår. JAG har inte skärsår. SKÄRSÅR. Bara ordet är liksom... nej. Inte jag. Och märkena på mina ben är inte skärsår. Det är bara... streck. Ränder.

I vanliga fall hade det här totalt förstört hela min dag, men inte idag, konstigt nog. Jag var fortfarande lika glad, och bara det måste väl säga något om hur bra mitt humör är (var)? Helt utan anledning också. Konstigt.

När vi kom hem pratade mamma förstås "allvar" med mig. Jag ljög och sa att det här inte var någonting jag brukade göra, att det bara hade hänt just den här gången och att jag aldrig mer skulle göra om det.
HAHAHA. Jag har bara hållt på såhär nästan varje dag den senaste veckan och minst en gång varje vecka det senaste halvåret.
Liar, liar, you're gonna burn in hell.
Inte tänker jag sluta om jag inte verkligen känner för det heller. Och den sannolikheten är väl inte så stor just nu.


Nu känns det nästan som att alla som läser det här kommer att tro att jag bara skriver det här för uppmärksamhet, men så är det verkligen inte. What's the point med att söka uppmärksamhet i en anonym blogg? Det vore ju annorlunda om jag skrev ut det här på min bilddagbok eller nåt. Här skriver jag bara precis som jag känner, helt utifrån mina tankar och känslor.